2012
AUTUMN / HÖST
Episode IV
[eng] The fourth episode
presented sound art works
by Nadine Byrne and Leif Elggren.


[swe] Den fjärde episoden
presenterade två ljudkonstverk
av Nadine Byrne och Leif Elggren.






Map / Karta
Instructions

Introduction
[swe, eng]
.mp3 / .zip

Poem
Nadine Byrne
.mp3 / .zip

My body
Leif Elggren
.mp3 / .zip

Credits
[eng] NADINE BYRNE
Poem

Drömmen är en parallell värld. Likt döden ett gränsland, ett närmande av outforskade marker. Obeskrivbara marker, där vi pånyttfödds om och om igen.

Detta obeskrivbara, abstrakta skeende försöker i detta stycke bryta sig igenom till en logik, genom ord.

Försöket misslyckas, det gör det alltid, men i försöket uppstår något annat. Poesi genom ofullständig mening.

En abstraktion föder en annan, men är det inte emellan dessa bland det närmsta man kan komma en verklig kärna av varandet? Ungefär lika nära som att vandra omkring på en kyrkogård. Närmare livet än så är det svårt att komma.

////////////////////////////////////////////////

[eng] LEIF ELGGREN
My body

Det här stycket tar sin början i Riddarholmskyrkans exklusiva kryptor där de kungliga familjerna alltsedan medeltiden ligger ståtligt bevarade; balsamerade i sina sarkofager, väl omhändertagna på alla sätt; hemsläpade från olika slagfält där de gått en hjältes död till mötes eller bara somnat fridfullt in i det kungliga slottets allra finaste sovgemak.

Jag låter ett äldre stycke träda fram. Det handlar om den mänskliga kroppens bräcklighet, utsatthet och tillkortakommanden (Is There A Smell On The Other Side från 2006). Det får filtreras genom Riddarholmskyrkans storslagna atmosfär med sina odödlighetsanspråk och sin feodalt historiska klang. Ett spann slås på det sättet mellan det individuella livets vanmakt inför det oundvikliga slutet i den mänskliga gemenskapen och den hierarkiska ordningens högsta längtan efter att upphäva detsamma: Döden. Is There A Smell On The Other Side spelades upp i Riddarholmskyrkan (nära det Karolinska gravkoret) och spelades samtidigt in på nytt.

Ni vet, precis som den där extremaste formen av Martini där man låter en solstråle lysa genom en flaska Vermouth och därefter träffa glaset med Gin och förvandla det till det som endast de mest överlägsna av konnässörer kallar en riktig Dry Martini. Subtilt, upphöjt och precis som den obefläckade avlelsen bryter det ej sigillets makt att stänga ute, att stänga inne; var sak på sin plats. Det är så man skapar ett fungerande samhälle med sina distinkta regler och förhållningssätt.

Om Riddarholmskyrkan representerar Sveriges ståtligaste och mäktigaste begravningsplats, (Man kan bara fundera över hur många företagspampar eller höga politiker som skulle vilja ligga där. Som skulle ge halva sin förmögenhet för att få vila där. Kanske hela sin förmögenhet.) så representerar Skogskyrkogården en väl avvägd medelklass. Här finns folkhemmets egnahemdröm parad med en nyklassisistisk och romantisk vision om livet efter detta. En naturskön plats för både levande och döda. Här vill många ligga. Här vill många få plats, men det är trångt och priset är högt. Det är som bostadsrätter i Stockholm.

Men vem vill inte bo i Paris? På Père-Lachaise. Eller varför inte på Isola di San Michele utanför Venezia. Eller varför inte köpa en egen kyrkogård? Läste nyligen att Canarsie cemetery i Brooklyn, New York, är till salu med plats för ytterligare upp till 3000 gravar. Priset för en gravplats är i genomsnitt 5000 dollar per år (eller var det per månad?).

Att ha en gravplats väntande för sej och familjen känns tryggt och bra i livet. God planering före, under och efter. Lika viktigt som att ha en ordnad ekonomi och en bra försäkring. Men odöpta barn, oäkta barn, sinnessjuka, människor som tagit sitt eget liv, avfällingar och kriminella som begått svåra brott begravdes förr utanför kyrkogårdens murar, i ovigd jord. Där fick de klara sej bäst de kunde. Exkluderade från den mänskliga gemenskapen; i livet såsom i döden. Det bara fortsätter.

Och vad väntar på den andra sidan? Med både fasa och nyfikenhet har mänskligheten i alla tider sökt förstå. Det obegripliga. Vi ser när ett barn föds in i denna vår gemensamma värld. Som det mirakel det är. Men vet vi var det kommer ifrån? Det sägs att de döda föder levande barn.

Leif Elggren, Stockholm oktober 2012
[swe] NADINE BYRNE
Poem

Dreams are parallel worlds. Like death, they are borderlands, a journey into unexplored terrain. Indescribable lands, where we are born anew, over and over again.

In this piece, this indescribable, abstract event tries to break through – with the use of words – to a kind of logic.

The attempt fails – as it always does – but through the attempt something else emerges: poetry through incomplete meaning.

One abstraction brings forth another, but is it not in the space in between these that one comes closest to the real core of being? About as close as wandering through a cemetery. One doesn’t get much closer to life than this.

////////////////////////////////////////////////

[swe] LEIF ELGGREN
My body

This piece has its starting point in the exclusive crypts in Riddarholmskyrkan, the church in Stockholm where members of the royal families have been lying grandly preserved since the Middle Ages; embalmed in their sarcophagi, well taken care of in all possible ways; dragged home from different battlefields where they had met a heroic death or brought from the finest bed chambers of the royal palace where they had peacefully fallen into an eternal slumber.

I let an older piece make an appearance. It is about the frailty of the human body, its vulnerability and shortcomings (Is There A Smell On The Other Side, from 2006). I let it filter through Riddarholmskyrkan’s grand atmosphere with its claim on eternity and its echo of feudal history. This forms an arc between the frustration of individual life in the face of the inevitable end and the highest wishes of the hierarchical order to be rid of precisely that: death. Is There A Smell On The Other Side was played in Riddarholmskyrkan (near the Carolean chapel) and was at the same time re-recorded.

You know, just like that extreme form of Martini where one let’s a ray of sunlight shine through a bottle of Vermouth and then hit a glass of Gin and transform it into what only the most eminent connoisseurs would call a real Dry Martini. Subtle, advanced and exactly like the Immaculate Conception it doesn’t break the power of the seal to exclude, include: everything stays in its place. This is how one creates a functioning society with distinct rules and attitudes.

If Riddarholmskyrkan represents Sweden’s most stately and powerful burial place – one can only imagine how many business bigwigs and politicians would love to lie there, would give half their fortune to rest there, perhaps their entire fortune – then the Woodland Cemetery represents a well-balanced middle class. This is the Welfare State’s public housing parade with a neo-classical and romantic vision of the afterlife. A scenic place for both the living and the dead. Many want to lie here. Many want to fit in here, but it is cramped and expensive, just like apartments in Stockholm.

But who doesn’t want to live in Paris? In Père-Lachaise.
Or why not on Isola di San Michele outside Venice. Or why not buy your own cemetery? I read recently that Canarsie cemetery in Brooklyn, New York, is for sale with space for up to 3 000 extra graves. The price of a gravesite is around 5 000 dollars per year (or was it per month?).

It feels good having a gravesite waiting for oneself and the family. Excellent planning before, during and after. Just as important as having one’s finances in order and a good insurance. But unbaptised children, children born out of wedlock, the insane, people who have committed suicide or renounced their faith and criminals who have committed serious crimes used to be buried outside the walls of the churchyard, in unholy ground. There they were left to their own devices. Excluded from the community, in life as in death. It just goes on and on.

And what awaits us on the other side? Throughout the ages we have tried to understand with both dread and curiosity. The incomprehensible. We see when a child is born into this our shared world. See it as the miracle that it is. But do we know where it comes from? It is said that the dead give birth to living children.

Leif Elggren, Stockholm, October 2012
x Tanya Byrne
Frank Byrne
Devin Byrne
Lise Hallen
Sarah Kim

A very special
thanks to:

Lars Arrhénborg
Arnfinn Hovland
Linnea Uusitalo
Hans Sjöholm
Mats B.
x Instruktioner:

1. Ladda ner Episod I / II (zip)

2. Öppna zip-filen på din dator.

3. För over ljudfilerna (mp3) på din mp3-spelare eller mobiltelefon. mp3 / .zip

4. När du befinner dig på Skogskyrkogården, spela upp ljudfilerna samtidigt som du utforskar platsen.


* Det finns ett fåtal mp3-spelare med ljudkonstverken som kan lånas i Visitors Center under deras öppettider.

** Ljudkonstverken kan även streamas direkt i din mobil om du surfar in på websidan: www.letmelosemyself.com

1. Download Episode I / II (zip file)
2. Unpacked the zip file onto your computer.
3. Transfer the sound files onto your mp3player. 4. Play the sound files upon arrival to The Woodland Cemetery and explore the space while listening.

* There are a few MP3 players with the artworks available at the Visitors Center which can be borrowed during their opening hours.

* * The art works can also be streamed directly to your mobile if you browse the website: www.letmelosemyself.com
x [eng] CC Seven is an independent arts
and cultural producer initiating and
running interdisciplinary projects.
The founders are a group of freelance
curators based in Stockholm.

[swe] CC Seven är en oberoende konst
och kulturproducent som initierar och
driver projekt inom ett interdisciplinärt
område. Upphovsmakare är en grupp
frilanscuratorer med bas i Stockholm.

Katrin Behdjou Arshi
Alexander Benz
Anneli Bäckman
Sarah Kim
Bettina Schultz


Contact: info[at]ccseven.org